Torka inte tårar utan handskar
Det går en tv-serie just nu som bygger på Jonas Gardells bok "Torka inte tårar utan handskar".
Den handlar om några människors liv med HIV och samhällets reaktion på detta.
Då jag började intressera mig för infektionssjukdomar för några år sedan fick jag en
anledning att analysera allt vad jag lärt mig om dessa och HIV var en av dem.
Jag har personligen vänner både i Thailand och i Sverige som är HIV-positiva och
kunskap om viruset är det enda som tar bort rädslan.
När jag reste till Thailand första gången 2004 fick jag höra en hel del ogrundade fakta
av diverse folk. Det finns många myter som lever kvar sedan 1980-talet och jag
måste erkänna att även jag trodde på en del av dem.
Den första veckan gick jag omkring i Bangkok och lyckades självklart gå förbi
ett Medical HIV center. All ogrundad fakta fick en flashback.
Eftersom Bangkok är en stad med vimmel och trafikkaos frågade jag personalen
på TAT (turistbyrån) efter något ställe i närheten med bad och stränder.
Leende skickade de iväg mig till Pattaya.
Staden var under dagtid precis vad jag sökt efter men ingen hade talat om för mig
att nattlivet var betydligt vildare. På hotellet kunde du få in lokala tv-stationer
där inslag från Pattayas HIV Center visades med regelbundna intervaller.
Budskapet var mer än övertydligt: ANVÄND KONDOM ANNARS FÅR DU DET HÄR!
Några år senare anförtrodde en gammal vän till mig att han blivit HIV-smittad. Han hade
som så många andra svenskar besökt just Pattaya enligt han själv njutit av livets goda frukter.
Han hade varit fullt medveten om riskerna men eftersom bartjejerna
testas regelbundet (en gång i månaden) var det säkert sades det. Fel, mycket fel.
Förvisso testades tjejerna och läkaren som utförde testerna kunde med ett enkelt
blodprov ge besked inom någon timme. Något som kan anses något märkligt då
det inte finns utrustning på mottagningen och proven måste skickas iväg.
Det visade sig att läkaren tog betalt men inte gjorde så mycket mer. Svaret till varje
tjej var ett enkelt "kanske, kanske inte, använd kondom för säkerhets skull".
I vilket fall kom min vän hem till Sverige och hade dragit på sig en ihärdig förkylning
som inte ville släppa under vintern. Hans kompiser hade på skoj sagt att han skulle
gå och testa sig eftersom han hade varit i "Thailand och spelat golf på 19:e hålet".
Tiden gick och ingen av oss märkte någon skillnad på honom förutom att han slutade
åka till Thailand.
Orsaken att han valde att anförtro mig sin hemlighet hade faktiskt att göra med min
forskning om historisk influensa. Under ett besök hos honom berättade jag att familjen
besökt släktingar i Chayaphum i Thailand där både man och hustru smittats.
Mannen hade arbetat i Bangkok och besökt en prostituerad under tiden. Thailändska
män är i stor utsträckning mot användandet av kondom. Det är lite som vissa svenskar
brukar tala om att äta banan med skal på.
Väl hemma i byn igen smittade han ovetande sin hustru med viruset. Hustrun blev sjuk
först och då orsaken blev känd fick mannen krypa till korset och erkänna sitt fatala
snedsprång. Det var en märklig känsla att sitta där och äta med dem och få en
thailändsk lektion över hur livet fungerar.
I Thailand är alkohol, rökning och trafiken större dräpare än influensa, denguefeber,
malaria, rabies, polio, tuberculos, astma och HIV tillsammans. Livet är dessutom
en cirkel som söker sitt slut innan du når din nästa nivå.
Den skrämselpropaganda som vi under 80-talet mötte i Sverige har aldrig funnits
på den thailändska landsbygden. Acceptansen gentemot HIV-positiva är annorlunda
och den stigma som sjukdomen har här finns inte.
Paret hade fått bromsmediciner till en början men då ekonomin var dålig kunde de inte
fortsätta att betala för den.
Min gamle vän i Sverige hade däremot fått all tänkbar hjälp att bekämpa viruset.
Den första tiden hade han fått medicin men då virusnivån i blodet sjunkit till en lägre
nivå upphörde behovet av medicineringen. Däremot måste han 2-3 gånger om året
besöka infektionskliniken för att kolla sina värden. Allt gratis.
Dessutom fick han hjälp av psykolog till en början och erbjudande om att ingå
i en stödgrupp och träffa andra HIV-positiva. Det senare avböjde han dock då han var
rädd att det skulle komma ut att han var smittad.
När svininfluensan H1N1 dök upp 2009 vaccinerade han sig eftersom han tillhörde
en av riskgrupperna.
När jag letat efter information om Carl Kling har jag sökt efter förstahandskällor
och en av dem är Lars-Olof Kallings som är en mycket känd forskare inom HIV.
Han hade arbetat på SBL när Kling levde och gav mig lite information om honom.
Det var först efteråt jag insåg vilka fantastiska insatser personalen på SBL gjorde
i det tysta. Det känns lite tråkigt att de inte får allmänhetens uppskattning på
ett mer synbart sätt men det är kanske det som gör dem så fantastiska.
.
Stora Skedvi
Sakta går arbetet framåt och nu har jag börjat läsa in mig på Stora Skedvi socken.
Likt många av dåtidens socknar i Dalarna var den stor till ytan och långt mellan by
och gård.
Skedvi hade ingen tågförbindelse och de vanligaste förbindelserna var via den gamla
landsvägen eller dalälven som sakta flyter fram. Statistiskt sett blev socknen mycket
hårt drabbat med hög dödlighet rent procentuellt sett.
Jag har som vanligt kontaktat både hembygdsförening och församlingen för att
få veta om det finns något i de lokala arkiven. Hembygdsföreningen kunde dessvärre
inte hjälpa mig utan behöver mer fakta från min sida vilket jag mer än gärna bistår
dem med.
Vår hederliga gamla kyrka kan man dock alltid lita på. Likt en gammal gråsten ligger
den tryggt på sin plats och arkiven är oftast intakta. Stora Skedvis kyrka har en
avdelning som i folkmun kallas spanska varvet. Jag har genom åren besökt flera
kyrkogårdar med gamla gravar från spanskans tidevarv.
Många gravstenar har "försvunnit" och gravarna lagts till minneslundarna men oftast
finner jag alltid någon kvar.
De närmaste veckorna ligger alltså denna socken under luppen.
Men som vanligt fortsätter jag komplettera tidigare forskning när jag får tillfälle.
Jag återkommer
