När jag åker till Thailand kommer jag åter att träffa HIV-positiva människor

som jag ser som mina vänner. Tre år har gått sedan jag såg dem sist och

jag vet att situationen blivit både sämre och bättre.

 

Ryktet från hembyn säger att en kvinna dog av AIDS förra månaden och

att flera män har haft henne som "bekant" trots att de vet om riskerna.

Kvinnan som avled hade arbetat i Bangkok och smittade sin man för några

år sedan. Mannen avled förra året.

 

De thailändska männens ovilja att använda kondom är densamma som

verkar finnas i vissa afrikanska länder. De män som nu haft sex med den

aktuella kvinnan vågar inte gå och testa sig.

Dels är det ett hemskt virus att tampas med och medicinen dyr för en

risbonde som knappt tjänar 20 kr om dagen. Dels skulle familjen splittras

om otroheten skulle uppdagas. Därför kommer männen i byn gå hem till

sina fruar och älska utan kondom precis som vanligt och riskera att föra

viruset vidare till dem han älskar mest - sin familj.

 

Men det finns också hopp för de som blivit smittade och vågat gå till läkarna.

Thailand har subventioner på bromsmediciner och även någon typ av högkostnads-

skydd. Fråga mig inte hur. Jag vet inte ännu hur det fungerar.

Även flera utländska bolag testar experimentella mediciner på några av sjukhusen.

 

För de kärlekskranka svenska män som reser österut i hopp om att finna

sin utvalda rekommenderas en dos förstånd. ANVÄND KONDOM även om ni litar

på er älskling! Läkarna som utför testerna i storstadens kliniker är bara ute efter

pengar och säger varken ja eller nej som svar när det gäller HIV. Undvik problem

och gå till en riktig klinik innan ni bestämmer er för att ha oskyddat sex.

Att forska i Thailand är inte det lättaste. Du behöver statens tillstånd att

få besöka landets olika arkiv och det är en hel del byråkrati i beslutsprocessen.

 

För några månader sedan skickade jag ett mail till Thailändska ambassaden

i Stockholm och begärde detta tillstånd. Då svaret uteblev (ingen överaskning)

skickade jag begäran direkt till landets forskningsråd som står för dessa tillstånd.

Efter ett tag fick jag ett svar som gör att jag måste ta lite omvägar för att kunna

komma in i arkiven.

 

Nedanstående behövs för att forska i Thailands arkiv:

 

 

 

Som fristående forskare/författare är det inga problem att uppfylla

punkt 1 och 2. Men att involvera ett svenskt universitet är något jag inte

tänkt göra på ett bra tag. Jag får ofta frågan vilken högskola eller universitet

jag tillhör och svaret är att jag inte vill ha någon extern press på mig att prestera

något utan vill arbeta i min egen takt.

 

Att de vill ha en thailändsk medforskare är mycket väntat. Tanken på att en "farang"

skulle finna något intressant de haft i sina arkiv hela tiden kan göra att de kan förlora

ansiktet inför andra. Hur ska du då kunna forska utan tillstånd?

 

Svaret är enkelt. Du låter en thailändare forska åt dig och du övervakar arbetet. Det färdiga

resultatet presenteras som ett svensk-thailändskt projekt. Eftersom jag redan har

kontakt med universitetet i Ubon Ratchathani har jag ställt en förfrågan till dem om

att ingå i ett sådant arbete.

 

Min vän Bob Tremayne från Australien som är lärare där sköter kontakterna. Tyvärr fick
han beskedet att arkivet inte innehar några handlingar rörande spanska sjukan.

Men jag vet hur Thailand fungerar och det är så här:

 

1. Thailändare är fantastiska att lösa matematiska tal som presenteras för dem.

2. Om det matematiska innehåller problemlösning blir de helt ställda.

 

I det här fallet missar de dödsböckernas betydelse när det gäller historisk influensa.

Att spanska sjukan inte finns bokstavligen i arkivet är inte överaskande. Det är ju knappt

att du finner dem i svenska arkiv heller. Om du inte vet vad du söker spelar det ingen roll

vart du letar någonstans. I det här fallet talar de döda.

 

Färden går österut första april.

 

 

Nu har jag äntligen fått ett datum för min Thailandsresa. Tyvärr ligger den i början

av april vilket betyder att Songkran (en thailändsk storhelg) kommer att störa en

hel del.

Jag har skickat en ansökan till Thailändska ambassaden om att jag vill besöka

arkivet i Ubon Ratchathani med avsikt att studera deras eventuella handlingar.

Songkran gör det dock svårt att finna studenter som kan hjälpa mig att samla

information. Vi får väl se vad som händer när jag är på plats.